Hej på er!
Denna helgen har verkligen rusat iväg. I fredags var jag iväg på dans men jag vet inte vad det var för fel för jag tyckte inte att mina ben gjorde som jag önskade :-S Skoj hade jag i alla fall och det är det som är det viktigaste :-)
Idag kom min pappa på oväntat besök, vilket var ganska trevligt. Han berättade att han hade googlat på mig och hittat min blogg. När han berättade detta kände jag att jag blev alldeles röd om kinderna och nästan lite kall inombords. Jag blev först lite rädd för att han skulle känna sig sårad och ledsen för att jag hade delat med mig av den dåliga sidan av honom eller snarare den dåliga biten av hans liv men den känslan slog jag bort gansak fort. Även om min berättelse handlar mycket om honom så är det ju ändå sett ur mitt perspektiv och en stor del av mitt liv och den jag är.
Vi pratade mycket, jag och pappa. Om livet i allmänhet men också om vårt familjeliv förr. Jag har alltid varit lite rädd för att prata om det "tidigare" med pappa för att jag inte riktigt vet vad han skulle säga, tänka eller känna. På något sätt kändes det bra att äntligen kunna fråga honom saker och prata med honom om det svåra. Jag kände mig stark nog att fråga honom varför han gjorde som han gjorde och vad man som missbrukare tänker och känner mitt i allt.
Han svarade med att man som missbrukare, ur hans perspektiv, inte känner något alls direkt. Att man är egoistisk och bara tänker på sig själv och inget annat. Jag vågade inte fråga honom varför han slog mamma. Det kändes alldeles för känslosamt och som något man bara vill glömma.
Jag frågade också pappa hur det kändes att förlora allt. Han sa att det kändes som om han var tom som om livet tog slut men att det var det som fick honom att vända. Pappa sökte hjälp och fann som ni som läst min historia redan vet, en tro, en kristen tro (för dig som tidigare inte läst, se under fliken "om mig" hur jag blev den jag är). Han berättade också att den vägen han hade framför sig sedan den dagen skulle vara brokig och mödosam. Jag citerar
"Den vägen jag har vandrat på har inte varit lätt kan jag lova, ibland har vägen smalnat av och inte ens mina sandaler har fått plats, jag får skörda vad jag sått"
Han sa att detta var den enda vägen för honom nu. Att vägen går framåt, inte bakåt och att han inte vet hur långt den går. Han är tacksam för varje dag han har fått extra för skulle han inte fått den hjälpen han fått skulle jag varit död vid 43, sa han och det tror jag också.
Pappa berättade att han precis som jag känner en otrolig drivkraft att vilja hjälpa andra människor som har haft eller har det som han/jag har haft det. Han arbetar idag på ett hem dit missbrukare av olika slag får komma för att få hjälp och han berättade att han genom sin historia lyckats "rädda" flera människor. Han berättade på ett väldigt poetiskt sätt när jag frågade vad man gör om en missbrukare säger sig inte vilja ha någon hjälp, för så var det ju med honom själv tidigare.
"Man ska inte ruska i ett äppelträd för att få ner äpplena, det trillar ned tids nog när de är mogna" . Han menar också att man genom sitt liv kan visa människor att det går, man kan!! Precis så känner jag också. Se på mig! Se på vem jag är! Jag är någon, trots mitt tidigare liv!
Det är så svårt för mig att berätta vad jag känner för pappa. När jag var 15år sa jag till min mamma att "jag älskar min pappa, men hatar den där *****"
Idag finns inte den där *****, bara min pappa. Jag är otroligt stolt övet att han lyckats i sitt liv samtidigt som jag är ledsen över vad jag har förlorat, men är det något jag lärt mig genom livet så är det att vända på det onda till det goda. Jag hade ju inte blivit den jag är utan att det liv jag haft. Jag hade kanske inte uppskattat livet på det sätt jag gör idag. Självklart är det svårt att göra det när man är mitt uppe i det svåra men man ska i alla fall veta att man inte är ensam
