Igår satt jag i vanlig ordning och väntade på tåget i Falköping. För er som inte vet är stationshusets baksida ett ställe där samhällets alkoholister och annat sitter och dricker mm. Jag såg en ung pojke i kanske 13-15 års ålder stå och dividera med ett relativt ungt par (30-35år). Jag hörde bara ordet "cigg" och trodde först att paret var pojkens föräldrar och att han fick skäll för att han hade rökt, men när jag ser att kvinnan småvinglar och mannen håller en ölburk förstår jag att så inte var fallet. Ut ur kiosken som ligger bredvid kommer en tll pojke och de unga pojkarna ställer sig bredvid varandra. De ser nästan lite rädda ut sådär ihopsjunkna och aldeles för små för sina stora kläder.
Jag hör tydligt hur kvinnan säger åt grabbarna att om de vill ha cigaretter så skulle det gå att ordna. Ut ur kiosken kommer ännu en herre. Han ställer sig bredvid grabbarna och öppnar ett paket cigaretter. Han delar ut till alla om står i "klungan", även de små pojkarna som snabbt skyndar ner med cigaretterna i fickorna. Jag hade sådan lust att säga något, att göra något. Det kunde ju varit min son. Jag gjorde inget! Jag vet inte varför och jag känner att jag ångrar det idag. Alla står fortfarande i ringen och pojkarna ser fortfarande rädda ut i sina stora baggykläder och är alldeles för unga för att stå där. Mannen i paret går iväg till sin väska och smusslar fram något och lägger det i sin jacksida. Han går fram till den ena unga pojken och sträcker fram en svart öl till en av pojkarna. Nu kände jag verkligen hur jag började koka inombords. Hur f*n tänker man som vuxen i det härläget? Det är ju fullkomligt tragiskt! Jag önskar jag hade gjort något, men i det läget kände jag mig verkligen så liten på jorden. Risken att jag får se detta igen är väl inte så stor, och jag hoppas att jag slipper, men jag kommer i alla fall ha med mig min kamera i väskan för händer det igen kan jag i alla fall bevisa med fotografier och det skulle bli lättare för polisen att få fatt i de som köper ut!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar