När man är ute och promenerar ensam hinner man ju fundera på saker och under min kvällpromenad tänkte jag mycket på min pappa och min barndom. För er som inte läst om min barndom kan göra det under fliken "om mig" och inlägg "hur jag blev den jag är".
Jag funderar ganska många gånger på vad min pappa tänker om tiden då vi var små. Vi pratar ju inte så mycket om det när vi väl pratar med varandra utan man försöker liksom fundera på nuet, men jag kan ändå inte ungå att fundera. Jag tror med all säkerhet att han ångrar vad han har gjort men förstår han egentligen hur illa det var? Jag är så glad för hans skull, att han har hittat en tro som hjälpt honom ur skiten och ibland funderar man ju också på hur det hade gått om han inte funnit den. För oss hade det troligen inte varit så mycket mer annorlunda eftersom mamma redan hade räddat både mig, min bror och henne själv. Kanske var det så att hon på något sätt också räddade pappa även om det var ett par år efter att mamma "bröt upp" med honom som han fann tron och blev nykter. Kanske var det våran "flykt" som fick honom att förstå. Jag tror faktiskt att min pappa hade varit död idag för så illa var det.
Som liten kände jag mig som den enda flickan i världen som levde i en familj som våran. Som vuxen känner jag att det finns fler än man tror. Man skulle kunna tro att man vill göra allt för att hålla sig hemifrån när man har det som jag hade det men jag minns vilken plåga jag gick igenom varje gång jag skulle sova över hos mina kompisar. Det var samma visa varje gång. Så fort mörkret kom och vi la oss i sängen så började jag fundera. "Vad händer hemma?", "tänk om pappa slår mamma", "vad gör min bror?" och så vidare. Jag sov aldrig över hos någon! Jag klarade inte det! Jag ville veta vad som hände hemma.
Ikväll sover min dotters kompis över och just nu sitter jag i köket och skriver medan jag lyssnar på deras lyckliga skratt. Jag känner på något vis en slags avund över att inte jag fått den uppväxt mina barn får samtidigt som jag känner en otrolig glädje över att jag idag får uppleva mina barns lycka. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut idag om jag hade haft en lycklig barndom.
Jag har alltid tyckt om barn. Redan som liten tog jag hand om gården ungar och hade bland annat dansträningar med dem. Kanske började dansintresset redan där så som valet av kommande yrke. För er som inte vet läser jag till förskollärare och i mitt yrke får jag ju äran att träffa många små härliga troll. Jag känner att mitt yrke är mycket betydande för många barn mer eller mindre och jag vill gå in för mitt arbete och göra allt jag kan för att alla barn ska känna trygghet, glädje och lust att lära när de är på förskolan där jag en dag ska arbeta.
Länge leve den lyckliga barndomen!
Bilden är hämtad från http://www.brismobil.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar