Hur blev jag den jag är?

Jag tror att människan har en egen identitet med säregna drag redan innan denna fått ta sitt första andetag, men jag tror också att omgivningen till stor del präglar den människa du är och den människa du blir!

Jag är ett ”maskrosbarn”. Jag tycker på något sätt att det låter vackert när jag skriver det så. Vackrare än när jag skriver att jag är ett tjej som vuxit upp i en familj med både narkotikaproblem och kvinnomisshandel. Nej, jag är ett ”maskrosbarn”, en maskros som trots asfaltens hårda massa lyckats slå ut i blom. Min mamma är den vackraste blomman man kan skåda! En blomma som blommar trots piskande vindar, hårda regndroppar och minusgrader. Min mamma är den vackraste blomman jag vet!

Nu ska vi se....vart ska jag börja?

Jag är uppvuxen tillsammans med min mamma, min lillebror och min pappa. Jag har minns inte jätte mycket ifrån min barndom och tyvärr är de flesta av mina minnen inte särskilt ljusa. Jag vet inte om det beror på att jag förträngt mycket av verkligheten eller om det bara är så att jag har dåligt minne. Folk brukar ju säga att jag har altzeimers light ;-)

Hur som helst, min mamma träffade min pappa när de var väldigt unga. Mamma var bara 17år när hon fick mig. Mamma har berättat för mig att pappa redan innan jag föddes slog henne. Mamma som bara var 15år förlät honom och sedan började resan, den låååånga resan. Jag skulle vilja hävda att min mamma är den starkaste människan jag känner och den i vår familj som under resan fått utstå saker man knappt vågar drömma om.

Min pappa började som ung att ta droger, först den lite lättare varianten (hasch, marijuana mm) för att sedan gå över till den tyngre sorten (amfetamin, mm). Det blev bara värre och värre. Minns att mamma berättat för mig att pappa till en början i användandet av droger framstod som en snygg, sprudlande människa med härligt självförtroende. Sedan gick det nedåt och pappa blev en typisk drogmissbrukare med ryckningar i ansiktet, otäck blick och hafsigt klädd. Pappa var som jag vill se det, en periodare. Eller ja, han använde sig alltid av hasch men då var han på något sätt ändå en vanlig pappa. Jag minns min snälla vanliga pappa också. Han städade alltid,  lagade mat, bakade bröd och hade en humor och jargong som jag älskade. Hahaha, nu minns jag plötsligt ljusa stunder också J Hur kunde min pappa ena dagen vara så gó och nästa dag förvandlas till någon man var rädd för? Pappa slog aldrig mig och min bror. Det var mamma som fick ta skiten. Jag blir så ledsen när jag tänker på det. Bråkade jag och min bror och pappa blev arg på oss fungerade mamma som en slags påse pappa kunde slå ur sin frustration på. Pappa slog mamma ofta, nykter som onykter. Jag kan inte förstå hur mamma orkade men hon har berättat att hon var rädd och jag förstår henne! Mitt första riktiga ”egna” minne jag har är när jag vaknar på natten, öppnar sovrumsdörren och ser pappa mata mamma, som stod ihopkurad i ett hörn, med slag efter slag på överkroppen. Mamma skyddade sitt huvud med sina armar. Jag grät och tuggade på min huvudkuddes ena hörn. Det klumpar sig i halsen. Mamma var oxen i vår familj, det var hon som arbetade och tog hand om oss när pappa gjorde dumheter och satt i fängelse. Mamma varken drack alkohol eller tog några droger då hon såg den mörka sidan av det. Varför fick hon ingen hjälp tänker kanske ni. Hon försökte kan jag säga, flera gånger, men hjälpen går först till de familjer där det redan hunnit gå åt helvete. Mamma drog ju i land alltihop i alla fall, vi klarade ju oss!

Varken mamma eller pappa talade inte någon gång om för mig att det som hände innanför våra dörrar var hemligheter, det bara visste jag. Jag förstod att detta inte var något normalt och folk runtomkring visste mer än vad jag trodde. Jag minns skammen jag kände när några barn på lekparken frågade mig varför pappa satt i fängelse. Jag minns att jag svarade att pappa inte alls satt i fängelse utan att han var i Danmark med sina kompisar. Uch, det var hemskt! Mamma har berättat att hon tyckte det var underbart när pappa satt inne. Att hon endast då kunde känna frihet och livsglädje. Hon har berättat hur hon njöt av friheten på balkongen med en folköl i sommarsolen, en frihet hon då och då under kortare perioder fick erfara.

Som ni förstår skulle jag kunna dela med mig av många minnen men det skulle ta alldeles för mycket tid och plats. Jag känner däremot att jag vill berätta vart anhalten i mammas resa slutade och vart pappas började.

I december 1997 (då jag var 15år) bokade mamma en resa till en plats där hon så småningom skulle få uppleva den sanna friheten och livsglädjen. Med hjälp från en vän lyckades hon ta sitt mod till fånga och lämna pappa. Det var inte lätt och både jag och mamma var rädda för den brokiga väg vi skulle få framför oss. Lillebrorsan var för liten för att förstå. Jag och mamma var dock livrädda för pappas förmåga att avboka denna resa, en resa mamma trodde skulle kunna vara livsödande för henne. Det gick! Vi flyttade och lyckades bilda en nya familj bara vi, pappa blev ensam men efter några år sökte han hjälp och lyckades via tron på Jesus att bli fri sina missbruk. Det var där pappas resa startade. Min pappa lever i dag nykter och arbetar ideellt i en kyrka och hjälper andra som har eller har haft liknande problem. Det har gått bra för pappa med och även om vi inte har någon direkt regelbunden kontakt ringer han ofta till mig och berättar hur viktigt det är att man tar hand om varandra. Han säger ofta att jag sa vårda min familj med ömhet då man kan riskerar att mista den som han gjorde. Han har förstått. Han har också varit stark!

Hur har då min uppväxt präglat den jag är? Har precis läst en C uppsats (Råbe & Sjölin, 2006) som visar att barns utveckling påverkas negativt av att växa upp i en familj där det finns missbrukande föräldrar då dessa barn ofta känner otrygghet. Barnen riskerar att få egna svårigheter både fysiskt och psykiskt, de riskerar att själva börja missbruka och de får ofta skolrelaterade problem och svårt att få vänner.  Jag var inte ett sådant barn. Jag var ett barn som var duktig i skolan, nyfiken, humoristisk och social och jag har lyckats i mitt liv! Claezon (1996 refererad av Råbe & Sjölin, 2006) menar dock att det finns flera faktorer som spelar in i hur barn hanterar sin omvärld. Barnets individuella egenskaper, relationer till de egna föräldrarna och andra vuxna samt omgivningens stöd. Jag hade dessa "egna" förmågor, kärleken från min mamma och min mormor(som jag ofta fick åka till). Jag tror att detta kan ha en bidragande orsak till att jag inte blev ett sådant barn. Tack mamma! Tack mormor där i himlen!

Jag vet att det finns ett mörkertal av människor och barn som har eller har haft det som jag eller som min mamma. Genom att jag delar med mig av min otroligt förkortade barndomshistoria kanske jag kan hjälpa någon. Det finns hopp och en strimma ljus även om det känns mörkt! Det finns resor att boka även om de kan vara dyra!

Jag har lärt mig så otroligt mycket, genom det livet jag har levt. Det har stärkt mig och gjort mig till den människa jag är. Jag och mamma pratar då och då om vad vi har upplevt och på något konstigt sätt så ser vi det ofta från den ljusa sidan! Det finns ju de som har eller har haft det värre än vi!

Jag är stolt över vem jag är idag och vad jag har!

Jag välkomnar frågor, men lovar inte att svara på alla!

Ta hand om varandra!!

Referens: Råbe, M. & Sjölin, S. (2006). Barn till missbrukande föräldrar -ur socialsekreterares perspektiv. C uppsats. Hämtad 2011-07-13

http://lnu.diva-portal.org/smash/get/diva2:204827/FULLTEXT01