Hej på er!
Först vill jag bara tacka för alla fina kommentarer jag fått angående mitt skrivande! Det värmer verkligen eftersom jag var osäker på om någon ens skulle gilla det jag skriver. Så ännu en gång Tusen tack!
Det senaste dygnet har varit ett välfyllt dygn med många nya känslor och intryck. Igår vid halv sex på kvällen fick jag ont i mitt "mammahjärta". Jag hörde sonen (S), nio år gammal skrikande utanför. Jag öppnade dörren och han stod utanför med en intensiv blick och grät. -Jag har ramlat mamma, jag kan inte röra armen! Jag tog in honom och drog av hon jackan. AJ!! Det såg bedrövligt ut! Hela armbågen var som en stor boll och det var ingen tvekan om att det var en fraktur. Ryhov nästa! Där har jag och S (sonen) spenderat natten både på röntgen, operation, uppvaket och barnavdelningen och jag måste bara ge en stor eloge till alla som arbetar inom sjukvården! Vilket arbete ni har, vilken skillnad ni gör!
Jag träffade inte en enda otrevlig människa igår! Alla läkare, sjuksköterskor och undersköterskor vi fick träffa var underbart förstående, så mjuka och goá. S hade verkligen ont men jag upplevde att vi snabbt fick den hjälp vi behövde för att S skulle må så bra som möjligt. Stax efter midnatt rullade S in på operation och jag fick gå upp till barnavdelningen och till vårt rum. Jag fick rådet att försöka sova lite med ett värmande ord om att S var i goda händer. Jösses, snacka om sömnsvårigheter. Det går ju verkligen inte att koppla av på sjukhus. Då och då hör man pipande signaler och barn som gråter. Nu kände jag av det där "mammahjärtat" igen. Jag låg och tänkte på vilka barn det var som låg i rummen bredvid och varför grät dom? S hade verkligen otur som bröt sitt armbågsben men tänk om det gråtande barnet hade varit han och tänk om han hade varit svårtsjuk! Nej, jag är verkligen tacksam för att jag har friska barn, för att det "bara" var en bruten armbåge men jag tar det inte för givet. Det vågar jag inte!
Jag lyckades hur som helst att slumra till men en kvart senare kontaktade dom mig och sa att S var på uppvaket. Där satt jag bredvid honom på en pall i flera timmar och väntade på att vi skulle få åka upp till avdelningen och sova en stund. Han såg så ynklig ut när han låg där i sängen men elektroner på kroppen och slangar i händer och ansikte. Jag funderade. Jag ÄR tacksam!
Jag kollade på klockan sista gången klockan 04:03 och då var det ganska tyst på avdelningen. Klockan 7.30 vaknade vi av att mormor ringde och sedan väntade en rastlös väntan på doktorernas rond. Både jag och S är otroligt rastlösa och trots hans onda arm gnällde han över tristressen. Tecken på friskhet :-)
Nu har vi kommit hem och det dröjde inte länge förrän han ville ringa en kompis :-) Doktorn har dock ordinerat vila i alla fall i helgen men myskväll med kompisar är ju faktiskt riktigt mysigt och inte särskilt ansträngande.
Jag har själv ordinerat min rastlöshet genom att städa och bädda rent här hemma och nu väntas fredagsmys med corners och coca-cola. Livet är gott!
Tjillevippen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar