Låt oss rädda någon genom att se!

Hej på er!!

Fredag.....äntligen :-) Såå skönt!! Dessutom egenstudier vilket gör att jag kan vara hemma och läsa. Det har verkligen varit fullt upp i skolan med grupparbeten och dylikt vilket tagit en hel del tid. Just nu läser vi en kurs som bland annat behandlar barn i utsatta livssituationer. Ni som känner mig eller har läst mitt inlägg om hur jag blev den jag är, vet att jag är just ett sådant barn. Jag känner en otrolig drivkraft att få dela med mig av min historia med en förhoppning om att öppna ögon och kanske med det hjälpa ett barn.

Igår hade vi en föreläsning om just detta där jag fick sista kvarten till mitt förfogande att berätta lite om min barndom. Detta var inget planerat´vilket betyder att jag inte hade förberett mig. Därför läste jag istället mitt blogginlägg. Det var otroligt givande på något sätt men emellanåt kände jag att inte rösten bar.Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara mig......jag är inte ledsen idag även om min historia kan riva upp hemska minnen och känslor. Jag är den jag är tack vare min uppväxt och jag är stolt över mig själv men samtidigt undrar jag vart att år tagit vägen....varför fick inte jag? Det är ju inget jag kan påverka idag utan väljer istället att blicka framåt och se min uppväxt ur ett positivt perspektiv. Jag hade inte varit den jag är utan min historia men jag är heller inte bara en historia, jag är jag! Jag känner att jag kan ge en bild av hur ett barn kan känna mitt i ett liv av kaos. Jag vet vad jag hade velat som barn, jag vet!

När jag satt där framme i föreläsningssalen och läste kunde jag nästan höra varje människas andetag, jag kände en otrolig kraft och värme ifrån åhörarna samtidigt som jag blev lite orolig för att någon skulle känna eller tycka att jag vill berätta för att få uppmärksamhet. Jag vill inte rikta uppmärksamheten mot mig, jag vill rikta uppmärksamhet mot de barn som har det som jag och hoppas att jag kan det via min berättelse. Jag var också ett barn! Ett barn med dolda problem! Ett barn i mängden av många med liknande problematik. Jag vet med mig att många av åhörarna kan identifiera sig med någon i min berättelse, kanske har någon annan haft det som jag, som min mamma eller känner någon som har. Kanske har någon jobbat och kämpat för ett barn med dessa problem. Jag vet också med mig att många aldrig har stött på något liknande. De har kanske haft en bra uppväxt och blivit skonade att se livsproblem som dessa. Jag hoppas jag har öppnat ögon! Jag hoppas jag kan göra något! Jag vill!